2016 i backspegeln - Långfärdsskridskor - en njutning att ta på allvar

Ingvar Sätterström från Kungsängen är en erfaren långfärdsskridskoåkare med många sköna skridskomil i kroppen. Han och jag stämde träff för att jag skulle få prova på att åka långfärdsskridskor. Väderprognosen för onsdagen utlovade mulet väder med viss nederbörd under natten och morgonen och sedan uppklarnande. Klockan ett när vi träffades för att prova ut utrustningen till undertecknad sprack solen just igenom och sedan blev det bara finare och finare väder. Perfekt för en nybörjare!

För två år sedan deltog jag i en Isvetts-kurs i Ingvar Sätterströms regi. Tanken då var vi kort därefter skulle ge oss ut på en tur för att jag skulle få praktisk erfarenhet av det jag skulle skriva om, men taskig tajming och två rätt urusla is-vintrar gjorde att tiden rann i väg. Ingvar och jag lyckades helt enkelt inte pricka in en passande dag de få tillfällen som naturen gav. För det är ett som är säkert - långfärdsskridskoåkning sker på naturens villkor, inget annat. Det är bara att acceptera de förutsättningar som ges, eller inte ges, och att gilla läget. Med isvett innanför pannbenet chansar man inte...

-Att ge sig ut på naturisar har sina risker och det måste man vara medveten om, påtalar Ingvar. Är man inte säker på sin sak, eller i sällskap med någon som har kunskapen ska man stanna på land och åka på de iordningställda isbanorna som finns i kommunen. Det finns alltid risken att isen brister när man beträder naturisarna och har man inte rätt utrustning och sällskap då, kan det medföra livsfara.

Ingvar berättar vidare att det krävs kunskap, utrustning och sällskap (KUS) för att ge sig ut på naturisarna. Kunskapen skaffar man sig genom erfarenhet, genom att åka med någon person eller grupp med ledare som har kunskap. Som exempel kan nämnas Friluftsfrämjandet, om man inte har någon erfaren skrinnande kompis.

Utrustning, så man flyter och kan ta sig upp ur en isvak, är obligatorisk. Livsviktig! En ryggsäck med grenband som håller kvar säcken lågt så man flyter högt. Har man inte grenbandet och ryggsäcken ordentligt fastspänd runt kroppen riskerar man att glida ur och sjunka om man går genom isen. I ryggsäcken ska man ha ett helt klädesombyte i vattentäta påsar som ger flytkraft, samtidigt som man har tillgång till torra kläder om olyckan är framme. Isdubbar hängande högt runt halsen så att man kan hålla sig fast vid iskanten och i bästa fall ta sig upp ur vaken är också obligatorisk utrustning. En livlina sittande i ryggsäcken ska man ha så att man når den utan att behöva ta av sig ryggsäcken om man behöver använda livlinan. Ispiken är som ett känselspröt som man kontrollerar isen med så att den har förutsättning att hålla för åkningen. Har man dessutom en extrastav så kan man stötta sig vid svåra passager över sprickor eller få extra hjälp med stakning i motvind tipsar Ingvar. Med visselpipan kan man signalera till omgivningen om olyckan varit framme. I Ingvars utrustning finns ytterligare en detalj  alltid med som är mycket viktig, om än inte obligatorisk. Något smarrigt att äta och dricka. En god matsäck förgyller skridskoturen och ger ny energi till trötta ben.

-Fikastunden är jätteviktig. Pricken över i helt enkelt. Och så får man välbehövlig energi i benen på köpet! förklarar Ingvar medan vi mumsar på varsin semla han trollat fram ur sin ryggsäck.

Sällskap är den bästa livförsäkringen för att reda ut svåra situationer. Dessutom är det så mycket trevligare att åka med sällskap, tycker Ingvar. Tänk dock på att inte åka för nära varandra utan gärna på ett led med avstånd och med den erfarnaste åkaren i ledarposition. På så sätt kan förhoppningsvis några i sällskapet undvika ett plötsligt vakbad och istället hinna få stopp på säker is.

För Ingvar och alla andra långfärdsåkare är det en svårslagen njutning att susa fram genom naturen på isen. Naturupplevelsen och den fysiska ansträngningen i kombination ger ett härligt lyckorus i hela kroppen som han längtar till resten av året.

Efter en halvdag på Mälarisen är jag full av förståelse. En höjdarupplevelse som gett mersmak! Men som även ökat respekten för säkerhetsaspekten. Erfarenhet och kunskap är helt enkelt en livförsäkring!

”Hur tjock är isen?” är så gott som alltid första frågan många ställer när skridskoåkarna drar fram. Samtidigt så är det egentligen inte den viktigaste frågan – vet jag nu. Är det kärnis i mörkaste vintern, opålitlig is vid sund, grund eller broar? Är det våris om morgon­en eller mot slutet av en solig vårdag? Är det is på en insjö eller havets saltis? Alldeles fullt med undan­tag och varningsklockor som visar att en israpport är en färskvara som ovillkor­ligen måste kom­bineras med mycket kunskap för att inte innebära en fara i stället för en säkerhet.

-Gå inte ut på isen BARA för att någon annan gör det! manar Ingvar. Det är nämligen ingen slump att skridskoåkare i grupp – även om de lyckats välja medvind – ligger i spåren efter varandra. Det säkra området kan vara både slingrigt och smalt även om fjärden är öppen och bred.Isens kvalité är helt avgörande. Bäst är insjöarnas nya kärnis i början av säsongen. Stark, genom­skinlig och spröd. Då kan 5 cm tjocklek räcka väl för en skridskotur. Men 5 cm på ett ställe ger inga svar på hur det kan vara intill. Det kan finnas vindbrunnar där tillfrysningen försenats eller annan lokal påverkan som varierar kvalitén och tjockleken på isen. Ett snötäcke isolerar och minskar därigenom isens tillväxt. Dessutom döljer snön ju också de tecken som annars kan utläsas med blicken. Sprickor, slukhål, vasstrån och annat som kan ställa till det.

Ett snötäcke på isen tynger också ned den så att vatten kan tränga upp och blandas med snön. Den så kallade "stöpis" som bildas när snösörjan fryser har sämre bärighet än kärnisen och kan kräva upp till tredubbla tjockleken för att ge tillräcklig bärighet.

Även havsisen har andra egenskaper. Att åka skridskor ute i Stockholms skärgård kan vara en fascinerande och exotisk upplevelse, men där krävs än mer kun­skap och erfarenhet.

-Havsis är något helt annat än sjöis och kräver enormt stor erfarenhet hos åkaren. "Is som is" tänker nog många, men så är det absolut inte. Sjöisar är inte lika komplexa, men kräver likväl att man gott omdöme och är förberedd. Tyvärr brister isvettet hos många och det är då olyckorna sker.

-Eftersom förhållandena kan ändras nästan från timme till timme kan man inte heller slå sig till ro med att "här åkte jag i går och då var det bra is" - man måste alltid vara uppmärksam och tänka på KUS. På våren när solens instrålning blir starkare förändras också isens kvalité och förhållandena blir betydligt vanskligare. Då kan en halvmeter tjock, svart våris ha sämre bärighet än 5 cm kärnis och förhållanden kan gå från OK till stor fara på bara några soliga timmar.

Längs vår skridskotur stannar Ingvar och pratar lite med alla vi stöter på ute på isen. Han förklarar att det är ett bra sätt att få en rykande färsk israpport på och tycker att det är något man bör ha som vana att göra. Bland annat stöter vi på en kvartett med en "Ice Guide" i ledarposition och tre schweizare i följetåg. De var här på skridskosemester med proffsguide och var helt fascinerade över svenskarnas möjligheter till långfärdsåkning. Onsdagens tur hade startat i Bro och skulle sluta i Sigtuna.

Det är myckat att tänka på och ta med i sina bedömningar. Man ska alltid kontrollera israpporterna, men man kan aldrig lita till 100% på dem. Du har dem som utgångspunkt, men sedan gör du en egen bedömning också. Tänker man dessutom på KUS så har man minskat riskerna avsevärt och kan garanterat få en njutningsfull färd.

Bra länkar:

Länk till artikel i ICA Kuriren om isvett: Säker på isen


Länk till filmklipp från räddningsövningar ur isvak från en iskunskapskurs i SSSKs regi.