Dramatisk föreställning på Granby Storgårds behandlingshem

Granby Storgård heter det behandlingshem som sedan ungefär två år tillbaka i tiden håller till på Lindormsnäs i Bro. Där bor 14-18 unga killar i åldern 18-24 som av olika skäl hamnat på sniskan i livet. Orsakerna varierar, men resultatet blev ungefär detsamma för dem alla. En uppväxt och/eller tonårsperiod kantad av "dikeskörningar" och trubbel. Problem med narkotika och/eller kriminalitet. Gemensamt för killarna nu är att de bor på Granby, VILL vara på Granby, vill ändra på sina liv. De vill helt enkelt skaffa sig ett liv och en framtid.

UBRO kommer att återkomma till Granby Storgård och behandlingshemmet som sådant vid ett senare tillfälle, så för er nyfikna som inte kan ge er till tåls till dess finns här en länk. På Granby jobbar i runda slängar 18 personer. Flera terapeuter, husmor, husfru, behandlingsassistenter, ekonomiansvarig, akupunktör, samtalscoach med flera, med flera. Anders Peedu är addiktolog (en addiktolog jobbar med de bakomliggande orsakerna till ett beroende) och alkohol- och drogterapeut på Granby Storgård. Han är även dramatiker och regissör, något som kommer väl till hands i behandlingsterapin. Som en del i behandlingen har han infört drama och kultur i killarnas liv.

För ungefär ett halvår sedan inträffade något som föranledde verksamhetschefen Peter Schölin att hålla ett eldfängt, djupt snack med killarna på behandlingshemmet om hur viktigt det var för dem att åtminstone vara drogfria under deras tid på Granby för att kunna ha en referenspunkt i sina liv. Det snacket resulterade i att Anders Peedu skrev pjäsen Varför är vi här? Då var pjäsen ungefär en kvart lång.

Ytterst motvilligt började några av killarna att jobba med pjäsen tillsammans med Anders. Att vara med i en teater och stå på scenen kan vara främmande för många. För den som aldrig ens läst högt i klassrummet, kanske inte ens fått/velat delta i klassens luciatåg eller avslutningsframträdande, är det näst intill oöverstigligt. Anders stod envist fast vid projektet. Med stort tålamod lyckades han till slut bryta ner murarna och övervinna motståndet. Killarna blev mer och mer delaktiga och broderade ut dialogen och pjäsens handling till att bli mer än dubbelt så lång.

-Efter ett tag kom killarna och bad om att få mer att säga i pjäsen, berättade Anders när vi träffades en vecka innan premiärföreställningen.
-Killarna har utvecklats något enormt under det här projektet och gör saker de aldrig trodde de skulle klara av. Vi har också jobbat med poesi och texter och en av killarna kommer att läsa upp några av de dikter han och de andra skrivit, fortsatte en märkbart stolt Anders.

För killarna finns det flera bottnar i den här kulturföreställningen de satt ihop tillsammans med Anders. Att stå inför publik (för många av dem för första gången någonsin eller åtminstone på mycket lång tid), att göra en mer eller mindre mycket personlig och utlämnande rolltolkning, att få uppmärksamhet för något kreativt och positivt, och att exponera den del av sina liv som de kanske helst av allt vill skyla över, är bara några av aspekterna att väga in i helheten.

-Min rollfigur Arnold kommer att vända sig till sin mamma och säga en del saker, bland annat be om ursäkt för allt han utsatt henne för, på ett sätt som jag aldrig kunnat göra till min egen mamma, berättade Jocke när vi träffades veckan innan premiärföreställningen, för att prata om det som skulle hända och hur det kändes.
-Han säger det jag skulle vilja säga. Min mamma kommer att finnas i publiken så på ett sätt blir det som att jag säger det direkt till henne och det känns jättebra, förklarade Jocke.

Till premiärvisningen av Varför är vi här? hade man bjudit in killarnas familjer. Killarna på Granby Storgård kommer från Gävle, Linköping, Norrköping, Uppsala, Åkersberga, med flera orter och det var inte riktigt alla som hade möjlighet att komma, men publiken var ändå stor. Åtminstone 50 personer trängdes i Granbys välkomnande foajé och fick ta del av en föreställning utöver det vanliga. Med så personligt anslag kändes det självklart att lämna premiären till killarna och deras familjer. I stället såg jag föreställningen en vecka senare till vilken alla killarnas handläggare från respektive socialkontor bjudits in.

Innan pjäsen började läste Viktor upp några av de dikter killarna skrivit under projektets gång. Riktade till sitt barn, sin mamma, till drogerna, till tjejen, var dikterna inte bara personliga utan också väldigt starka och uttrycksfulla. När Viktor var klar ställde sig Robin på scenen. Musik är oerhört viktigt i hans liv och texterna ett sätt att ventilera sorger, ilska och intryck. Han rappade en text han skrivit och tonsatt med en annan låt i bakgrunden. En käftsmäll -precis som hip hop ska vara. Fantastiskt bra! 

Efter den grymma starten var det dags för teaterföreställningen. Ensemblen hade sedan premiären fått en justering. Huvudrollsinnehavaren, som hade den största rollen och som kanske också hade den mest personliga karaktären av dem alla, fick nog efter premiären. Det blev för mycket för honom och han valde att kliva av. I hans ställe klev regissören Anders in. Övriga skådespelare var desamma. Mårten, Robin, Jocke, Alex, och Bea. Bea jobbar i vanliga fall som husmor på Granby, medan de andra skådespelarna bor där. 

Pjäsen handlar om en grupp ungdomar på ett behandlingshem. De sitter runt vardagsrumsbordet och av dialogen förstår man att de kommit olika långt i behandlingen och i förnekelseprocessen. En ny kille är på väg in och huvudrollsinnehavaren Anders/Kenta vet att den nya har droger med sig. Han försöker övertyga de andra att röka på. Bara för att man röker lite är man ingen knarkare menar han. De andra kämpar emot, vill inte, ska inte falla dit igen, men för publiken är det helt uppenbart att de är olika starka. Hur det gick till slut får man bara gissa sig till. Precis som i verkliga livet hamnade rollfigurerna vid ett vägskäl. Vilken riktning de valde att vandra vidare var i vissa fall inte självklart. Precis som i verkliga livet.

För oss som tog chansen att se föreställningen blev det en fantastisk upplevelse. Även för killarna. Det formligen lös om dem efteråt. Av stolthet, av glädje och av den positiva känslan att tillsammans ha åstadkommit något bra.

Avslutningsvis kommer här några smakprov på de dikter och texter som var med i Kulturaftonen på Granby:

Till min älskade dotter
av Viktor

Varje steg jag tar
Så gör jag det för dig

Varje slag mitt hjärta slår
Så slår det för dig

Du är min början
Du är mitt slut

Jag ska ge dig hela världen
tills dagen då mitt liv nått sitt slut


Älskar dig
av Mårten

Jag älskar dig

Älskar

Jag skall göra allt för att få vara i din närhet

Närhet

Var inte ledsen när jag inte är där
Du har ju en till som älskar dig
Lika mycket som jag

Som jag

Jag älskar dig


Till min mor
av Viktor

Jag kommer aldrig kunna sätta ord 
på
hur mycket du betyder för mig

Inte heller kommer jag sluta beundra
hur du
med tre olika arbeten slet för att
uppfostra fem söner helt själv

Du är anledningen till hopp
Till kärlek
Till styrka

Jag ber dig om ursäkt för alla gånger jag sårade
dig

Du är en ängel och jag är en stolt son

Älskar dig för evigt - min mor


Sinnesro (ska rappas till musik)
av Robin

Det var ett tag sen jag skrev en text,
för jag glömde min dagbok när allting gick snett
Tappade motivationen.
Jag försvann.
Jag förlorade inspirationen o sket i allt.

Trampar samma gamla fotspår för det är det enda jag kan.
Ignorant mitt förstahandsval, destruktiva tankar dom kommer i omgångar.

Genvägar har det funnits gott om,
måste ändra, se från ett annat perspektiv
En synvinkel från en annan planet
Börja ta del av och dela med.

Det kanske funkar
- om det inte funkar får jag leta efter ett bättre sätt
Dags att växa upp o börja förändra
på vilka strider som är värda o ta

Min musik får fram det goda inom mig
när jag hör mig själv så känner jag sinnesro
Jag blir lugn
helt tillfredsställd.

En annan individ som tror på sig själv
som känner hopp, tror på lycka o en framtid
behöver egen tid för att tänka ut vad jag vill
vad jag vill ha
hur jag ska må
hur det kommer att se ut

Jag har tankar på längre fram i mitt liv
- om jag är lyckligt gift eller frånskild
Separation ger mig daglig ångest
jag vill kunna se skillnad på dåliga och bra vardagliga val
Det som får MIG att må bra
dessa saker kommer allt för sällan
låt mig va

Gräver ner mig själv i en djup depression
svårt att ta mig ur, svårt att alltid vara positiv
när man bara får negativ kritik
Har en labyrint fylld med gömda känslor

Har svårt att säga
jag behöver er
Sanningen är den att jag är svag i mig själv
20 år utan framgång
vad skall det bli
Det här är det ända jag är
en svag individ

Med en önskan och längtan om att kunna vara fri
fri från misär och tragedi
Hjälp mig dit