Kommunens två pingisföreningar trampar vatten i väntan på en hall-lösning

Tibble-Kungsängens omtalade resa genom pingisserierna är vid det här laget en del i svensk idrottshistoria. På åtta makalösa år avancerade man genom seriesystemet och landade i Pingisligan, högsta ligan i pingis-Sverige. Smått utskrattade och omtalade för sin lilla förening och skrala ekonomi spåddes klubben en snabb sorti ur pingisens finrum redan första året. Man hade till vissa föreningars förtret fått dispens av Pingisförbundet för sin lokal, Lillsjöskolans gymnastiksal, inte bara ett år utan två, och klamrade sig kvar även den andra säsongen.

Den 23 september inleder TKBTK sin tredje säsong i Pingisligan. Förändringar inför säsongen gör att man inte längre kan använda Lillsjöskolan som sin hemmaarena. En av förändringarna som genomförs är att man ska spela två matcher samtidigt, vilket helt enkelt inte ryms i en liten gymnastiksal. Klubbens ordförande, Roy Westin, berättar att det förutom utrymme för två bord ställs krav på läktare, uppvärmningsmöjligheter för spelarna, golvet och ljuset (det är dessa krav klubben tidigare fått dispens från). Ingenstans i Upplands-Bro finns någon lokal som klarar av att möta de krav som ställs i mästerskapsserien och den dispens man haft de två föregående säsongerna kan man inte längre få.

-Upplands-Brogymnasiets Sporthall är i och för sig tillräckligt stor, men uppfyller inte övriga krav. Den matta vi haft vid matcherna i Lillsjöskolan skulle behöva dubblas i storlek för att två bord ska rymmas. Den tar drygt två timmar för två personer att bäras fram och tejpas på plats och skulle alltså ta oss fyra timmar drygt i dubbel storlek. Vi skulle behöva få tillgång till hallen vid lunchtid på matchdagarna för att hinna med, vilket inte är möjligt eller ens rimligt, då Sporthallen används i undervisningen och vi i föreningen har våra arbeten att sköta. Men det är som sagt ändå inte aktuellt eftersom hallen inte uppfyller kraven på läktare, förklarar Roy.

Han berättar att utlokaliseringen av säsongens matcher till Vällingby och Köping innebär att förberedelserna inför matcherna på många sätt förenklas i och med att det är pingishallar de hyrt in sig i, men att han är orolig att det på sikt innebär en långsam död för föreningen. Roy drar paralleller med Kungsängens IFs bandy som för femtontalet år sedan var i näst högsta divisionen, men där herrarna tvingades åka till Söderfors (20 mil enkel resa) för att träna ett par kvällar i veckan under flera säsonger då det var naturis och dåliga vintrar i Upplands-Bro. Hemmamatcher var ovanliga och återväxten i föreningen obefintlig eftersom träningsmöjligheterna var bristfälliga. Resultatet blev att Bandysektionen dog.

-Vi har så mycket vi skulle vilja göra för att utveckla föreningen, som hänger på att vi får tillgång till en lokal som är till för vår verksamhet. Vi skulle kunna ta emot skolklasser, ha tränings- och matchlokaler för båda pingisföreningarna och vi skulle kunna öppna det pingisgymnasium vi länge önskat starta. Vi har fått höra en längre tid att man på kommunen tittar på en lösning, men inga besked går att få. Det pratas bland annat om en multisportarena, vilket naturligtvis är positivt för idrotten i stort, men det hjälper ju inte oss inom pingisen i den utsträckning vi hoppats på. Det tar på krafterna att göra "konstgjord andning" på obestämd tid. Visste vi att allt är klart inom två år skulle vi få positiv energi och kunna påbörja föryngringsarbetet, men när det hela tiden skjuts på en diffus framtid går det inte att planera och utveckla pingisföreningarnas verksamhet, svarar Roy på frågan om synen på framtiden.

Just framtiden och satsningen på de yngre spelarna och rekryteringen av nya barn och ungdomar till sporten är det som framhålls som allra viktigast när man pratar med åldermännen i föreningarna, Roy Westin i TKBTK och Tage Engström i Bro IK Bordtennis. Kan man utöka samarbetet med skolorna är mycket vunnet och där anser båda herrarna att en pingishall som är öppen och tillgänglig är en oumbärlig och nödvändig del i ekvationen.