2016 i backspegeln - Långfärdsskridskor - en njutning att ta på allvar
Det är både härligt, härligt att vara ute på isen, men också potentiellt farligt, farligt! Som seriös och säkerhetsmedveten åkare ger man sig inte bara ut på isen hux flux när andan faller på utan man förbereder sig minutiöst med allt från isdubbar och ispik till torrt ombyte och nykollade israpporter. Att slarva kan innebära ett obehagligt isbad eller i värsta fall en förlorad dödskamp i en vak.
Vad ska man då tänka på för att kunna ge sig ut på isen under säkrast möjliga former? Undertecknad följde med långfärdsskridskoveteranen Ingvar Sätterström från Kungsängen på en härlig jungfrutur från Ryssgraven till Ängsjö och tillbaka och lärde mig en hel del på kuppen.
För två år sedan deltog jag i en Isvetts-kurs i Ingvar Sätterströms regi. Tanken då var vi kort därefter skulle ge oss ut på en tur för att jag skulle få praktisk erfarenhet av det jag skulle skriva om, men taskig tajming och två rätt urusla is-vintrar gjorde att tiden rann i väg. Ingvar och jag lyckades helt enkelt inte pricka in en passande dag de få tillfällen som naturen gav. För det är ett som är säkert - långfärdsskridskoåkning sker på naturens villkor, inget annat. Det är bara att acceptera de förutsättningar som ges, eller inte ges, och att gilla läget. Med isvett innanför pannbenet chansar man inte...
-Att ge sig ut på naturisar har sina risker och det måste man vara medveten om, påtalar Ingvar. Är man inte säker på sin sak, eller i sällskap med någon som har kunskapen ska man stanna på land och åka på de iordningställda isbanorna som finns i kommunen. Det finns alltid risken att isen brister när man beträder naturisarna och har man inte rätt utrustning och sällskap då, kan det medföra livsfara.
Utrustning, så man flyter och kan ta sig upp ur en isvak, är obligatorisk. Livsviktig! En ryggsäck med grenband som håller kvar säcken lågt så man flyter högt. Har man inte grenbandet och ryggsäcken ordentligt fastspänd runt kroppen riskerar man att glida ur och sjunka om man går genom isen. I ryggsäcken ska man ha ett helt klädesombyte i vattentäta påsar som ger flytkraft, samtidigt som man har tillgång till torra kläder om olyckan är framme. Isdubbar hängande högt runt halsen så att man kan hålla sig fast vid iskanten och i bästa fall ta sig upp ur vaken är också obligatorisk utrustning. En livlina sittande i ryggsäcken ska man ha så att man når den utan att behöva ta av sig ryggsäcken om man behöver använda livlinan. Ispiken är som ett känselspröt som man kontrollerar isen med så att den har förutsättning att hålla för åkningen. Har man dessutom en extrastav så kan man stötta sig vid svåra passager över sprickor eller få extra hjälp med stakning i motvind tipsar Ingvar. Med visselpipan kan man signalera till omgivningen om olyckan varit framme. I Ingvars utrustning finns ytterligare en detalj alltid med som är mycket viktig, om än inte obligatorisk. Något smarrigt att äta och dricka. En god matsäck förgyller skridskoturen och ger ny energi till trötta ben.
Sällskap är den bästa livförsäkringen för att reda ut svåra situationer. Dessutom är det så mycket trevligare att åka med sällskap, tycker Ingvar. Tänk dock på att inte åka för nära varandra utan gärna på ett led med avstånd och med den erfarnaste åkaren i ledarposition. På så sätt kan förhoppningsvis några i sällskapet undvika ett plötsligt vakbad och istället hinna få stopp på säker is.
För Ingvar och alla andra långfärdsåkare är det en svårslagen njutning att susa fram genom naturen på isen. Naturupplevelsen och den fysiska ansträngningen i kombination ger ett härligt lyckorus i hela kroppen som han längtar till resten av året.
Efter en halvdag på Mälarisen är jag full av förståelse. En höjdarupplevelse som gett mersmak! Men som även ökat respekten för säkerhetsaspekten. Erfarenhet och kunskap är helt enkelt en livförsäkring!
-Gå inte ut på isen BARA för att någon annan gör det! manar Ingvar. Det är nämligen ingen slump att skridskoåkare i grupp – även om de lyckats välja medvind – ligger i spåren efter varandra. Det säkra området kan vara både slingrigt och smalt även om fjärden är öppen och bred.Isens kvalité är helt avgörande. Bäst är insjöarnas nya kärnis i början av säsongen. Stark, genomskinlig och spröd. Då kan 5 cm tjocklek räcka väl för en skridskotur. Men 5 cm på ett ställe ger inga svar på hur det kan vara intill. Det kan finnas vindbrunnar där tillfrysningen försenats eller annan lokal påverkan som varierar kvalitén och tjockleken på isen. Ett snötäcke isolerar och minskar därigenom isens tillväxt. Dessutom döljer snön ju också de tecken som annars kan utläsas med blicken. Sprickor, slukhål, vasstrån och annat som kan ställa till det.
Även havsisen har andra egenskaper. Att åka skridskor ute i Stockholms skärgård kan vara en fascinerande och exotisk upplevelse, men där krävs än mer kunskap och erfarenhet.
-Havsis är något helt annat än sjöis och kräver enormt stor erfarenhet hos åkaren. "Is som is" tänker nog många, men så är det absolut inte. Sjöisar är inte lika komplexa, men kräver likväl att man gott omdöme och är förberedd. Tyvärr brister isvettet hos många och det är då olyckorna sker.
-Eftersom förhållandena kan ändras nästan från timme till timme kan man inte heller slå sig till ro med att "här åkte jag i går och då var det bra is" - man måste alltid vara uppmärksam och tänka på KUS. På våren när solens instrålning blir starkare förändras också isens kvalité och förhållandena blir betydligt vanskligare. Då kan en halvmeter tjock, svart våris ha sämre bärighet än 5 cm kärnis och förhållanden kan gå från OK till stor fara på bara några soliga timmar.
Det är myckat att tänka på och ta med i sina bedömningar. Man ska alltid kontrollera israpporterna, men man kan aldrig lita till 100% på dem. Du har dem som utgångspunkt, men sedan gör du en egen bedömning också. Tänker man dessutom på KUS så har man minskat riskerna avsevärt och kan garanterat få en njutningsfull färd.
Länk till artikel i ICA Kuriren om isvett: Säker på isen
Länk till filmklipp från räddningsövningar ur isvak från en iskunskapskurs i SSSKs regi.