Det pratas om 13-åringen som säljer mammans smuggelcigaretter på skolgården till alla som kan betala en spottstyver. Föräldrar förfasar sig och dissar mammans intelligens. De viskar om 13-åringens sönderskurna armar och håller sin egen gullunge borta. Men vem skyddar 13-åringen?
Efterfrågan styr marknaden. Tillfället gör tjuven. Det sociala sammanhanget fostrar barnet. Vad är det som gör att vi alltid, varje gång ett trasigt, utsatt barn begår ett brott omedelbart riktar fokus mot barnets handlingar? När alla vuxna tänkande människor vet att barnets handlingar enbart är symptom på ett inre kaos och en oerhörd känslomässig utsatthet? Varför är vi så rädda för att smittan skall spilla över på våra egna gullungar att vi lägger allt krut på att hålla dem borta från det utsatta barnet?
Borde vi inte ta barnet till oss istället?
Förstår vi inte att om föräldrarna inte kan/orkar ge barnet trygghet och bekräftelse så kan vi göra det istället? Varje vilsen unge behöver någon som ser honom/henne i ögonen och bekräftar att denne existerar. Det kan vara en granne, tanten i kassan på ICA, mamman eller pappan till någon av gullungarna i skolan. Någon!
Denna någon som förändrar barnets framtid kan vara du!
Glöm (i ungens ögon) tillgjorda frågor som Hur mår du egentligen? eller Hur går det i skolan? Det där står skolkuratorn och socialtjänsten för. Du kan bara förändra ett barns tro på sitt eget värde genom att vara en helt normal människa som bemöter en annan helt normal människa. Man närmar sig bäst ett avvisande barn genom att bara vara i närheten och småprata om ditten och datten. Pyssla med något och kanske så småningom be barnet om ett handtag. Le då, se ungen i ögonen! Sen är det klart, ditt dagsverke är fullbordat. I morgon gör du det igen. Och igen. Och igen.
Alla helade vuxna som har varit trasiga ungar vittnar om samma sak: Jag hade någon som såg mig!
Uttrycket maskrosbarn kan kännas klyschigt och söndertjatat, men det är svårt att hitta ett bättre epitet för en förtvivlat ensam unge som vuxit upp till en klok och välfungerande vuxen. Det krävs mer än föräldrar med bristande omsorgsförmåga för att förstöra ett barn. Det kräver möjliggörande närstående och medvetet eller undermedvetet blinda grannar och skolpersonal.
Så gör gärna en anmälan om den cigarettsäljande 13-åringen till socialtjänsten, men gör också någonting själv! Lägg dig i. Möjliggör inte barnets väg in i kriminalitet och destruktivt beteende genom att smälla igen dörren och lägga på säkerhetskedjan. Bjud in mamman på en fika. Var en bra förebild och visa på ett positivt förhållningssätt till dina egna ungar och till 13-åringen.
Och framförallt: se det förtvivlade barnet bakom brottet!
Din Doris
