Markörer gör brandmännens övningar realistiska

När brandmännen på Attunda övar (övningarna ingår i arbetsuppgifterna och sker kontinuerligt) har de ibland hjälp av så kallade markörer, frivilliga olycksoffer, vid övningarna. Elias, Robin och Andreas har agerat markörer de två senaste åren och har fått vara med om mycket.

De har till exempel varit fast i rökfylld byggnad, där brandmännen under rökdykningsövning ska försöka lokalisera eventuella offer. Nu senast var övningsscenariot trafikolycka med flera inblandade. Brandmannen Gusten Jansson var övningsledare och regissör.

-Jag vill ju att det ska vara så verklighetstroget som möjligt så att mina kollegor får öva så många moment som möjligt. Jag ger killarna instruktioner om var de har ont, om de har dolda skador, är vid medvetande och så vidare. Med hjälp av teatersmink ökar vi på trovärdigheten ytterligare. Just idag har två bilar krockat våldsamt. Medan övriga brandmänn är inne på stationen och har en genomgång fixar jag och markörerna det sista och så fort vi är redo går larmet.

Gusten spelar olycksvittne och larmar över radion medan Elias, Robin och Andreas positionerar sig. Elias får klättra längst fram i den bilen som vält. Det var han som "körde" och han sitter fastklämd och har förutom synliga blodiga skador även ett benbrott som gömmer sig under byxbenet.

Robin var medpassagerare och han "skramlade" runt när bilen välte och ligger nu halvt fastklämd i baksätet.

Andreas som var "förare" i den andra bilen har lyckats släpa sig ut ur bilen innan smärtorna blir för svåra. Huvudskadad och med ont i nacke och rygg ligger han han med benen kvar i bilen. Hans passagerare, dockan, är den som är allvarligast skadad. Han saknar puls och behöver snabbt hjälp.

-Vid den här olyckan var det sådan tur att den som var först på plats - jag - var en HLR-kunnig person som så snart larmsamtalet gjorts påbörjade HLR, berättar Gusten medan han gör kompressioner på dockan. 

För att det ska bli så verkligt som möjligt får brandmännen inte veta mer än vad man får vid ett vanligt larm. Att det är en trafikolycka och att det är flera skadade. Styrkeledaren åker som vanligt före i "Fippen", den lilla bilen, för att kunna hinna få en överblick på situationen innan resten av styrkan når fram. Han har också fått veta att HLR påbörjats på en av de skadade.

För dagen är det Mattias som är styrkeledare och när han svänger in på "olycksplatsen" ser han till att snabbt räkna in skadade, värdera skadeläget, få en bild av olycksplatsen och återkoppla till kollegorna med så många detaljer som möjligt. Han kontrollerar att olycksvittnet kan utföra HLR och konstaterar att han kan släppa en av de fyra skadade i kompetenta händer. I bilarna sitter resterande brandmän redo och pratar igenom vem som ska göra vad och i vilken ordning med hjälp av den informationen.

-När vi kommer fram till en olycksplats är det absolut första vi måste göra att säkra platsen. Spärra av vägbanan och se till att inga fler skadas på grund av att bilar kommer för nära. Säkerheten är oerhört viktig. Därför är det också jätteviktigt att ta reda på vad det är för bränsle i det eller de bilar som är inblandade i en olycka. Med dagens teknik kan vi om vi får reda på bilens registreringsnummer snabbt få upp detaljer och även konstruktionsritning för just den bilmodellen, förklarar Gusten och fortsätter:

-Inom en snar framtid kommer nog det bli en av de första frågorna larmcentralen ställer till en inringare. På så vis kan vi redan under färd plocka fram alla detaljer och börja planera för hur vi ska säkra bilen och hur vi vid behov kan klippa upp den om någon sitter fast. Vi spar massor med viktig tid och riskerar inte heller att kapa i någon bränsleledning eller elledning - vi vill ju absolut inte förvärra situationen varken för oss själva eller för de drabbade.

Medan brandmännen positionerar sig och utför sina olika arbetsuppgifter spelar killarna vidare på sina skador. De kvider och är oroliga. Brandmännen har en oerhört viktig uppgift förutom de mer tekniska och fysiska arbetsuppgifterna att klippa biltak, bända upp hopknyckla bilplåt och släcka bränder, och det är att prata med och lugna offren. 

Efteråt, när taket på den välta bilen är klippt, nackkragarna och ryggbrädorna packats undan och övningen gås igenom får markörerna frågor från Gusten om hur de upplevt räddningssitutionen. Deras svar blir en del i den gemensamma utvärderingen där man tillsammans tittar på räddningsinsatsen sekvens för sekvens för att gå igenom hur man upplevt det hela och vad, om något, man kunnat göra annorlunda. 

-För oss är markörerna ovärderliga. Killarna är hjältar som kommer hit på vardagskvällarna och ställer upp på det här viset. Hade vi gjort samma övning fast med dockor hade det ju inte alls varit samma nivå på övningen. Nu måste vi göra allt rätt och riktigt så att inte killarna till exempel får glassplitter på sig eller gör sig illa när vi lyfter ut dem. En docka kan ju inte berätta vad den upplevt. Vi är så glada att de ställer upp, säger Tomas Wrådhe som är distriktschef på Attunda Bro och Attunda Knivsta.