Jag behöver avsluta innan jag går vidare, innan jag kan ta paus. Han kan sluta mitt i, ta en paus när det passar. Sedan kanske vänta en dag, en vecka eller ett år innan han fortsätter.
Jag säger:
Det här måste vi göra.
Han svarar:
Vi kan tänka på det i morgon.
Klassiskt manligt och kvinnligt kanske. Eller handlar det mer om personlighetsdrag? Han är en uppskjutare, jag är en görare. Men ändå är det jag som sover till långt in på förmiddagarna och han som går upp före sju även på helgerna. Hur blev vi så olika? Åren tillsammans gör ingen skillnad. Vi jämkar inte, vi anpassar oss inte, blir inte mer lika med tiden.
Jag kommer med idéerna, han får mig att stanna upp. Reflektera. Är det verkligen en så bra idé? Jag driver projekten, han finns i bakgrunden – står för markservicen när jag så totalt försvinner in i det som just då känns som det allra viktigaste. Plötsligt är det inte manligt och kvinnligt längre. Tvärtom. Vi bryter mot könsrollerna. Ibland till omgivningens förvåning.
Vad skönt det hade varit att leva med någon som fixar, renoverar, driver, kan jag tänka ibland. Och det vore det förstås. Skönt, men en smula tråkigt också. Vilken roll skulle jag få då? Skulle jag bli den där servande hustrun som kanske får kläcka idéer, men se någon annan utföra dem. Som får stå bredvid och lyssna när han får beröm för sitt verk, min idé.
Jag tittar ut över det undanplockade köket, ser att klockan passerat två. Dricker upp det sedan länge kalla teet och har funnit mitt lugn. Det är en dag i morgon också, som det så käckt brukar heta.
Lena Malmsten-Bäverstam
