UBRO Panorama gif-fil
Toppbanner UBRO
Förstasidan Tisdagen den 23 juli 2019 - klockan 18:14 Tipsa redaktionen
Sök     Publicerade    Arkiv        Sökhjälp
« Föreg. Nästa »

Pendeltåget är livets teater och allas privata vardagsrum
Krönika


Doris Krönika 2013-05-17


Jag blir lika förvånad varje gång jag ger mig ut i kollektivtrafiken under rusningstid. Och ibland även generad å mina medpassagerares vägnar, skall medges. Det här inträffar inte särskilt ofta, eftersom jag föredrar att köra bil eller cykla. Och kanske är det därför som jag aldrig slutar att förundras över detta fenomen vilket ingen omkring mig tycks lägga märke till, eller åtminstone inte tycker är konstigt?

 På pendeltåget under morgonrusningen har människor en tendens att fortsätta pyssla med sina privata angelägenheter som om de aldrig gått hemifrån, som om de fortfarande sitter kvar vid frukostbordet, står framför spegeln i badrummet eller morgonmyser med partnern i sängen. Ett både irriterande och fascinerande skådespel för den som tar sig tid att studera företeelsen.

I morse klev jag på vid Kungsängens station för att ta mig in till den stora staden. Ett par säten bort ser jag en kvinna i 55-årsåldern vilken jag flyktigt känner igen som en lokal myndighetsperson, oklart från vilken instans. Hon är välklädd, välkammad och välsminkad och väldigt upptagen i ett privat telefonsamtal. (Jag lyssnar alltid skamlöst på andras samtal i det offentliga rummet. Väljer man att prata högt bland folk så har man också bjudit in omgivningen som åhörare, det är min devis.) Kvinnan pratar på, ogenerat och högt i sin mobiltelefon.  Jag uppfattar klart och tydligt att hon ger ett förhandsbesked till någon om ett officiellt beslut som kommer att fattas under fredagen. Exakt vilket beslut det rör sig om framgick tyvärr inte, det måste ha avhandlats redan innan jag klev in i vagnen, men att det var viktigt och avgörande gick inte att ta miste på. Kvinnan och personen i den andra änden av mobiluppkopplingen dividerar länge fram och tillbaka innan kvinnan avslutar med ett löfte om att återkomma nästa dag. Efteråt kvävde jag en impuls att gå fram till kvinnan och fråga vad det hela hade handlat om. Jag kände mig snuvad på dramats inledning och kvarlämnad utan upplösning, som att kliva in mitt i ett avsnitt av Grey´s Anatomy som sedan slutar i en förvirrad cliffhanger.

Sakta fylldes tåget med folk och vi åkte iväg. I Kallhäll klev en kvinna runt 30 på i min vagn och satte sig mitt emot mig. Strax rotade hon runt i handväskan och fiskade upp någon sorts gröt-yogurt-risifrutti-mellanmål och en stor sked, drog bort locket och började äta. En sur doft av amningsspya steg ur förpackningen och letade sig upp i mina näsborrar. Morgonkaffet vände sig oroligt i magen. Kvinnan tittade drömmande ut genom fönstret, åt och knappade emellanåt lite på mobilen. Helt i sin egen värld. Jag såg mig diskret omkring men ingen av våra medresenärer verkade lägga märke till kvinnans frukostbestyr. Själv var jag alldels för paff för att kommentera, jag bara studerade.

I Jakobsberg vällde det in människor i pendeltågsvagnen. Det blev snabbt knökfullt och folk stod upp i gångarna. På sätet bredvid mig hamnade en ung kille och i knäet på honom en ung tjej. Till min förvåning plockade killen fram en kam och en burk hårgelé ur innerfickan och började långsamt och metodiskt applicera kletet i håret och sedan varva med lika långsam och metodisk kamning. Tjejen i hans knä höll upp sin mobil och speglade sig medan hon fixade med ögonfransar och hår. En balansakt att bli imponerad av, att lyckas sitta kvar i pojkvännens knä utan att hålla i sig medan vagnen skramlade fram och tillbaka och pojkvännen fokuserade på sin frisering. Jag spanade återigen lite diskret in de andra resenärerna i vagnen, men alla var upptagna med sitt (läs: mobilen).

Under resten av resan in till stan satt jag fascinerad och betraktade mina medresenärer. Det hånglas, äts, pratas ogenerat om intima ting och andras tillkortakommanden och alla, jag menar verkligen alla! Pillade oupphörligen på sina mobiler. En kvinna sminkade sig och spelade samtidigt ett mobilspel som plingade och plongade lite då och då. Mellan Spånga och Centralen förvandlades kvinnan från en trött, grå mus till en skitsnygg citypuma. Jag följde intresserat hela proceduren från concealer via skuggor och puder till läppstift och ögonfransböjning och lärde mig tricket att få ögonskuggan så där perfekt mandelformad över ögonloben. Tack för det, ett mysterium är löst!

Under de 25 minuter som resan tog mellan Kungsängen och Centralen pendlade jag mellan irritation, förvåning, kvävda gapskratt och intresse över människors totala förmåga att stänga av sin omgivning. Hur är det ens möjligt i en sådan miljö? Är det moraliskt förfall att varken notera eller bry sig om ifall bänkgrannen känner obehag som ofrivillig publik inför dina privata sysslor? Eller är det en avundsvärd egenskap att kunna skärma av människor omkring sig och bara fokusera på sitt eget? Kanske är det den här förmågan som alla trendkänsliga rekryterare nu plötsligt efterfrågar när de pratar om ”stresstålighet”, ”flexibilitet” och ”generell anställningsbarhet”? Att kunna utföra sina arbetsuppgifter i vilken miljö som helst och under vilka omständigheter som helst, helt oberörd av yttre påverkansfaktorer?

I så fall är jag helt körd på den nya arbetsmarknaden. Jag är för intresserad av andras göranden och låtanden. Alldeles för nyfiken på hur, varför och varför inte folk gör som de gör. Och alldeles, uppenbarligen totalt oanställningsbar.

Överallt utom hos Landstinget, som tack vare dagens nya insikt kommer att få dras med mig ända till pensionen.


Din Doris.

Vi ses på Facebook!


Tipsa en vän     Skriv ut



Kalender

Tisdag 23/7
Sommarkafé på Hembygdsgården i Kungsängen
Tisdag 30/7
Sommarkafé på Hembygdsgården i Kungsängen
Lördag 17/8
Bakluckeloppis i Bro
Lördag 21/9
Bakluckeloppis i Bro
Lördag 19/10
Bakluckeloppis i Bro
avståndsannons

UBROs egen

Läkare utan gränser 18 pluggannons

UNICEF plugg

Röda Korset Medmänniska

Facebook

RSS-flöde

Alternative content


Håll Sverige rent

Woody feb 19 monterat
UBRO
Ansvarig utgivare:   Karin Sidén
Webmaster:   Karin Sidén
Tipsa redaktionen