Avslutsbanner
Avslutsbanner topp 2
Förstasidan Torsdagen den 28 mars 2024 - klockan 18:25 Tipsa redaktionen
Sök     Publicerade    Arkiv        Sökhjälp
« Föreg. Nästa »

2016 i backspegeln - Från Globen till Ekhammarscenen - pristagare från Idrottsgalan deltog i seminarium om integration


Karin Sidén 2016-10-17

Dan \
Bild:Karin Sidén
Dan "Danne" Bergh, Salem "Sam" Aldarcazallie och kommunens integrationssamordnare Nina Rönnberg.

2016-10-13   Vänskap, mötet mellan kulturer och idrottsfamiljen som integrationsverktyg handlade ett av föredragen om under onsdagens seminarium med tema integration. På Ekhammarscenen stod Söderhamnsbon / brandmannen / medmänniskan Dan Bergh och Västeråsbon / syriern / fotbollsdomaren Samel "Sam" Aldarcazallie och berättade om den resa först Sam och sedan Sam tillsammans med Dan gjort, från Syrien till Söderhamn och vidare in i det svenska samhället. Danne och Sam stod i vintras på scenen i Globen för att under stående ovationer ta emot Sportspegelns pris på Idrottsgalan. Då som nu berörde deras berättelse åhörarna djupt.

Omskakande och tankeväckande var författaren Golnaz Hashemzadehs föreläsning om kampen att tillhöra, önskan att vara delaktig och drömmen om acceptans. Som liten kom Golnaz till Sverige från Iran och under stor del av livet har tillvaron gått ut på att accepteras som svensk.



I onsdags bjöd kommunen på ett seminarium i integrationens tecken. Skolelever, personal och tjänstemän deltog i seminariet och fick lyssna till föredrag med tema integration. På förmiddagen deltog 750 skolungdomar från årskurs 9 och år 1 på gymnasiet och på eftermiddagen höjdes medelåldern något när tjänstmän från kommunens olika verksamheter samt volontärer deltog.

Det var en uppskattad dag som garanterat väckte många tankar och känslor hos åhörarna. Först ut var Söderhamnsbon / brandmannen / medmänniskan Dan Bergh och Västeråsbon / syriern / fotbollsdomaren Samel "Sam" Aldarcazallie. Deras berättelse om flykt, vänskap och engagemang samt idrottens förmåga att överbrygga kulturella barriärer och öka integrationen berörde åhörarna djupt.

Vi fick följa med Sam på resan från Syrien där han lämnade familj och flickvän för chansen till en framtid i Sverige. Han berättade om sin idrottsbakgrund och livet i storstaden Damaskus, hur bomberna föll över staden och stoppade hans sista domaruppdrag, något som fick honom att fatta beslutet att lämna kriget. Flykten förde honom via Libanon, Jordanien och Turkiet till Ljusne och Söderhamn där han fick plats på ett asylboende. Sam, som inte ville sitta sysslolös, engagerade sig kort efter att han anlänt i den lokala simklubben där han träffade Dan, simpappa och fotbollsdomarbas i Hälsingland.

Salem visar bilder på sin lägenhet och på sin hemstad - eller snarare på resterna av det som en gång var...
Bild:Karin Sidén
Salem visar bilder på sin lägenhet och på sin hemstad - eller snarare på resterna av det som en gång var...

-När jag kom till Ljusne var det en stor omställning. Det var ju så lugnt! Jag växte upp i sjumiljonersstaden Damaskus, var aktiv i idrott och i samhället, levde sedan som flykting en längre tid och hamnade till slut på en förläggning i Ljusne, en liten ort utanför Söderhamn. Stora kontraster!

-Jag kände med en gång att jag behövde göra något. Jag kunde inte bara sitta på förläggningen och vänta på ett besked. Oavsett om jag skulle få stanna eller inte så var det viktigt att tiden jag var i Sverige skulle betyda något. Jag ville fånga tiden och göra så mycket som möjligt medan jag var här - om det nu skulle bli så att jag inte fick stanna.

-Jag hade ju min idrottsbakgrund och erfarenheter från både simning och fotboll. I Syrien var jag beach-fotbolldomare på högsta internationella nivå, FIFA-domare, hade dömt internationella matcher och hade även tränarerfarenheter. Jag frågade mig fram och fick tipset att ta mig till simhallen i Söderhamn där jag kanske skulle kunna få hjälpa till på något vis. Och det fick jag!

-Jag hade varit i Ljusne i ungefär en månad när jag träffade Dan för första gången, berättar Sam som under hela berättelsen förstärkt sina ord med bilder där åhörarna bland annat fick se en bild på resterna av Sams sönderbombade hem.

Sam lämnade över ordet till Dan som berättade om sin bakgrund: brandman i Söderhamn i drygt 20 år, engagerad idrottsförälder med hockey- och fotbollsbakgrund, och fortfarande aktiv inom fotbollen som domaransvarig i Hälsingland.

Dan Bergh berättade om sitt arbete på brandkåren, om sitt idrottsintresse och om hur det kom sig att hans fyra-personers familj numera består av sex personer, varav en \
Bild:karin Sidén
Dan Bergh berättade om sitt arbete på brandkåren, om sitt idrottsintresse och om hur det kom sig att hans fyra-personers familj numera består av sex personer, varav en "liten syrier" (Dannes ord). Nämligen Sam.

-Jag är lite av en idrottsnörd och älskar att hänga i simhallen när mina döttrar tränar. Och så är jag ju nyfiken så när jag i oktober 2014 såg ett nytt ansikte vid simkanten frågade jag vem det var och fick veta att -"Det är Sam från Syrien. Han har varit tränare där och nu har han just kommit hit. Han säger att han är FIFA-domare i fotboll också." Det trodde jag ju inte riktigt på, men jag gick fram och hälsade och vi pratade på knackig engelska. Min engelska var nog sämst! Vi hittade varandra direkt.

-Bland det första jag lärde Sam efter det där första mötet var att fika. Fika är viktigt! Jag kollade upp det där med domarbiten och upptäckte att FIFA-behörigheten stämde och jag kände att här har vi en guldklimp! Vi behöver domare i Hälsingland så jag såg till att Sam fick gå en utbildning så att han blev licensierad.

Sam och Danne umgicks en hel del och Sam blev snabbt en del i familjen. Dannes engelska blev bättre och Sams svenska likaså.

-Till slut pratade vi bara svenska för han lärde sig ju så snabbt! Lite synd för min engelska som definitivt mådde bra av övningen, skrattar Danne. Han berättar att Sam numera dömer division 4-fotboll och är assisterande domare i division 2. -Kan man komma in i idrottsfamiljen så är det lättare att komma in i samhället. Sam har gjort en fantastisk resa!

Sam och Dan berättar också om några av hindren de stötte på längs vägen och om hur svårt det kan vara att komma hit.

-Jag hade fått veta att jag skulle få vänta sju månader innan jag skulle få träffa en handläggare. När den dagen kom tog jag mig till Boden där mötet skulle ske bara för att där få veta att handläggaren var sjuk och att jag skulle få vänta sju nya månader innan nästa chans till möte. Det var tungt.

-Ja, eller det där med banken, kommer du ihåg!? Du skulle skaffa ett bankkonto så att du kunde få lön när du dömde fotbollsmatcher. Men då fick du inte skaffa ett bankkonto för du hade inget ID-kort.

-Nej just det, så då sa jag att då vill jag skaffa ett ID-kort då och lämnade fram pengar för att betala, men det fick jag inte - för jag hade inget konto i banken. Det var helt hopplöst. Det slutade med att Danne fick instruera alla klubbar att betala mig kontant.

Tidigt 2015 ville magasinet Svensk Fotboll göra ett reportage om Sam och Danne. Självklart sa Danne, medan Sam inte tyckte det var en bra idé. Tidningar och media var inte nödvändigtvis något positivt i hans tidigare liv så motvilligt lät han sig övertalas. Reportaget väckte uppmärksamhet och det dröjde inte länge förrän lokalradion fick nys om historien.

Idrott har alltid varit en stor del i Sams liv.
Bild:Karin Sidén
Idrott har alltid varit en stor del i Sams liv.

Återigen tyckte Danne att ett reportage kunde vara kul medan Sam avböjde. Reportage blev det och det blev så bra att Sportradion frågade om de fick sända det. Det fick de. En som hörde reportaget på Sportradion var Bernt Lagergren på Sportspegeln som genast kontaktade Danne och frågade om han kunde få spela in ett längre reportage för Sportspegelns räkning. Självklart, sa Danne. Nej, verkligen inte tyckte Sam.

Reportage blev det hur som helst, och uppmärksamhet väckte det. Medan allt det här pågick var Sams framtid i Sverige fortfarande oviss. Något besked hade han ännu inte fått, varken positivt eller negativt. Skulle ha få stanna i Sverige eller inte? Danne tar sats:

-Är det någon som minns vad som hände den 13 november 2015? Bomberna i Paris - en sorgens dag, förskräcklig på alla sätt och vis. Men för oss började dagen fantastiskt. Berätta du Sam, säger en märkbart rörd Danne till sin vän och lämnar över ordet.

-Den 13 november fick jag ett brev som berättade att jag fått uppehållstillstånd. Jag blev så otroligt glad. Jag tog mig raka vägen till ishallen där Danne var och tränade hockey med sina brandmanskollegor för att berätta. Vi hann fira ett tag innan nyheterna om Paris nådde ut. Glädjens dag blev sorgens kväll, men det är trots det mörka en stor och viktig dag i mitt liv.

-Jag har fortfarande svårt att berätta om det här. Jag blir så rörd. Lika svårt hade jag på julafton 2015 när jag skulle berätta för Sam och familjen att vi skulle få åka till Globen, till Idrottsgalan för att ta emot ett pris. Bernt Lagergren ringde mig dagen innan julafton och berättade att Sportspegelredaktionen röstat fram hans reportage, filmen om Sam och mig, till årets bästa idrottsreportage och att vi två skulle tilldelas Sportspegelnpriset. (Sportspegelnpriset ska enligt SVT Sport gå till en idrottsman, idrottskvinna eller det lag som i tävling utfört en anmärkningsvärd prestation under året som gått, och som genom sin insats betytt mycket för sin idrott. Det kan även tilldelas en ledare, forskare, aktiv eller annan som genom sin verksamhet gagnat idrotten från etiska, medicinska, sociala eller idrottsliga synpunkter). Det gick väl inte jättebra att berätta, rösten bröts hela tiden och jag började redan där bäva för tacktalet framför tusentals Globen-åskådare och två miljoner TV-tittare. Kunde jag inte hålla rösten bärande ens för sju jul-firande familjemedlemmar - hur skulle det då gå i Globen! säger Danne med ett skratt.

Hur det gick i Globen? Stående ovationer! Men av det minns varken Sam eller Danne något. Det var först efteråt när de kollade på en Play-inspelning av priscermonien som de insåg vilket genomslag deras tacktal hade.

Danne avrundade föredraget med att säga:

-Våga ta kontakt! Vi kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon! Tillsammans bygger vi broar.

-Och våga öppna dörren! Vi kan göra mycket själva, bara vi får chansen, flikade Sam in.

Länk för klipp på SVT.
Länk för mer info och radio- och TV-klipp på P4 Gävleborg.

Efter en kort paus och besträckare tog kommunens integrationssamordnare Nina Rönnberg över. Nina berättade om integrationsprojektet som pågår och om den nya bosättningslagen som trädde i kraft i mars i år.

-Ett av våra absolut viktigaste uppdrag vi har just nu är att ta hand om våra kommunplacerade nyanlända. I år ska Upplands-Bro ta hand om 73 personer, hela familjer och ensamkommande vuxna som fått uppehållstillstånd. Nästa år tilldelas vi 105 personer. Vi kan jämföra det med vår grannkommun Järfälla som har ungefär tre gånger så stor befolkning som Upplands-Bro och som i år tar emot 250 nyanlända och 2017 ska ta emot 360 personer. 

Nina berättar att man med hjälp av integrationsstödjare försöker att hitta fritidssysselsättningar som känns meningsfulla. Att möta svenskar och redan etablerade invånare med utländsk bakgrund är jätteviktigt och där spelar idrottsföreningarna i kommunen en viktig roll. Man har även etablerat ett samarbete med öppna förskolan eftersom det också är en vardagsnära träffplats dit många söker sig.

-Vi arbetar just nu med att samla alla frivilligorganisationer på en gemensam hemsida där både volontärer och nyanlända kan hitta information. Det finns så många olika insatser och möjligheter, allt från läxläsning och Språkcafé till ett samarbete med äldreomsorgen och utbildningskontoret. Vi försöker också nå de människor som kom hit innan integrationsprojektet drog igång så att även de inkluderas för vi ser ju vilken positiv effekt det har.

Eva Folke, socialchef i Upplands-Bro, berättade om den blygsamma målbilden man satt upp för kommunens integrationsarbete:

-Vi ska bli bäst i landet på integration!

Författaren Golnaz Hashemzadeh som skrivit boken ”Hon är inte jag” avslutade eftermiddagen. Golnaz föddes av vänsterradikaler i Teheran i början av 80-talet. Familjen levde under falska namn, flyttade ofta och gjorde allt för att inte tillfångatas. De levde under ständigt hot om att fängslas, torteras och avrättas eftersom de stöttat revolutionen - som misslyckades. Till slut blev det ohållbart och familjen flydde till Sverige.

Golnaz Hashemzadeh berättade om uppväxten som svensk-iranier i Gustavsberg och om hur viktigt det är för oss människor att ha en tillhörighet och ett sammanhang. Hon läste utvalda stycken ur sin bok \
Bild:Karin Sidén
Golnaz Hashemzadeh berättade om uppväxten som svensk-iranier i Gustavsberg och om hur viktigt det är för oss människor att ha en tillhörighet och ett sammanhang. Hon läste utvalda stycken ur sin bok "Hon är inte jag" som väckte många känslor i åhörarna.

-Jag är inte bara flykting. Jag är ekonom, entreprenör och författare. Jag är iranier och svensk. Jag är en New Yorker och jag är Stockholmare. Men väldigt, väldigt ofta reduceras jag till två ord: tjej och invandrare.

-Under hela mitt liv har jag känt ett ansvar att visa och bevisa att invandrare är bra. Att integration är bra och att vi kan bidra med massor.

-För hur det än är så är mångfald och olikheter ett faktum. Världen är full av OLIKA och det har inget med invandrare att göra. Olikheterna bara ÄR. Det är inget vi kan undvika, frånse eller ta bort. De är verkligheten.

Golnaz läser sedan valda avsnitt ur sin bok "Hon är inte jag", där bokens huvudperson är en invandrartjej med mycket gemensamt med Golnaz själv. Vi får följa med när hon ängsligt får följa med bullrigt glada pappan till Domus för att "handla jul", till kvartssamtalet på skolan där fröken berömmer de fantastiska skolresultaten för att strax därefter beklaga dotterns "handikapp" (att vara icke-svensk), flickans brinnande längtan att tillhöra.

-Jag växte upp i en mellanvärld utan tillhörighet. Jag var inte svensk, men inte heller invandrare på det sättet. Vi hade etablerat oss. Mina föräldrar arbetade hårt för att vi skulle lära oss svenska, ta till oss "svenskheten" och bidra till samhället. Därför var vi inte heller riktigt som invandrare, vi var utan sammanhang! Och just sammanhang och tillhörighet är livsnödvändigt. Får vi inte vara med skapar vi subgrupper. Det är fullt naturligt för oss människor. Det kan vara gängbildningar, skinheads, eller andra grupperingar - de kommer alla ur avsaknaden av tillhörighet och sammanhang.

Golnaz berättar om Inkludera Invest som hon startade i samband med att SD fick mandat in i riksdagen 2010. Inkludera Invest arbetar för att motverka utanförskap och för att stärka individer. Det är en organisation som stöttar eldsjälar och sociala entreprenörer och ger dem verktyg till en mer långsiktig satsning. Maskrosbarn, Idrott utan gränser, Kompis Sverige och Stadsmissionen i Stockholm är några av dem som samarbetar med Inkludera.

-Hur vi möter andra människor spelar en enorm roll! Väljer vi att se och möta varje människa som att det är en person med stor potential och med mycket att bidra med - eller möter vi människor med förutfattade meningar? Varje möte formar individen och därför är ett bemötande så enormt viktigt! Vi är med och skapar våra medmänniskor och i förlängningen den miljö vi lever i. Vi alla bidrar till att minska utanförskap genom att inkludera, genom att ge en tillhörighet.

Tipsa en vn Skriv ut



Kalender

Det finns inga kommande händelser i kalendern.
avståndsannons

Läkare utan gränser 18 pluggannons

Sjöräddningen

Röda Korset Ukraina mars 2022

Barncancerfonden pluggannons

UBROs egen

Röda Korset Medmänniska

Facebook

Rädda Barnen

Toppbanner UBRO

UNHCR artikelannons människor i nöd mars 22

UBRO Panorama gif-fil

Håll Sverige rent artikelannons jan 23

Suicide Zero

Avslutsbanner topp
UBRO
Ansvarig utgivare:   Karin Sidén
Webmaster:   Karin Sidén
Tipsa redaktionen