UBRO möter Leif Janson, årets Upplands-Broare

Mogen ungdom kommer vi fram till att veteranerna kan kallas och stämningen i "ungdomsgänget" blir extra munter när de konstaterar att UBRO är på plats för att göra ett reportage om kommunens framtid. Rappa kommentarer, fräckisar, anekdoter från en svunnen tid; allt detta och mer därtill ryms runt fikabordet inne i Bågskytteklubbens lokaler dit jag kommit för att intervjua Leif. Veterangänget ordnar tävlingar ibland och har nyligen döpt dessa tävlingar till ANTIKRUNDAN. De har ett handikappsystem under tävlingarna för att jämna ut villkoren för deltagarna. Leif, som nyligen vann SM i bågskytte för veteraner, har hittills aldrig lyckats skjuta hem segern i Antikrundan, något hans vänner inte är sena att påpeka.

Det är en brokig skara som sitter runt bordet. Wiebe Baerda kommer från Strängnäs två dagar i veckan för att träna bågskytte. Att bågskyttet egentligen bara är en liten del av en fantastisk gemenskap och ett kamratskap som ger livsglädje och sprudlande energi berättar Leif om när han och jag efter ett tag går ut och sätter oss i höstsolen för att göra själva intervjun. Han berättar också att Roffe Andersson åker kommunalt från Solna och att Johnny Bengtsson kommer innifrån stan till Aspvik. Med i gänget finns även ett antal Kungsängenbor, grannarna Lasse Kulti, Sven-Olov Göransson, och Janne Aldentorp med hustrun Ingela. Ögonen lyser på Leif när han berättar om sitt gäng och om hur mycket gemenskapen betyder för dem alla.

För sitt idoga och mångåriga arbete med ungdomar belönades Leif Janson med hedersbetygelsen Årets Upplands-Broare. Själv skrockar han lite åt det och konstaterar att nomineringen faktiskt kom från annat håll, nämligen veterangänget i Bågskytteklubben han tränar tillsammans med två gånger i veckan.

Leif har så mycket att berätta. Bågskyttet, som han började med som liten Solnagrabb för sisådär 60 år sedan, har följt honom genom livet och lett in honom i många spännande projekt. Han läste till psykolog men hamnade istället inom fysiologi, gruppdynamik och idrottspsykologi. Han har arbetat med ett femtiotal olika idrotter, för det mesta med idrottsförbund men också föreningar, har varit med i sex Olympiska spel där han coachat bågskyttarna, och även jobbat med cheferna inom Polisens Insatsstyrka. Och mycket, mycket mer.


Varför just bågskytte? frågade jag. Jo,berättade Leif, en granne i Solna, en av de lite större, tuffare, killarna höll på med bågskytte och det såg så häftigt ut med pil, koger och båge. En liten killes dröm helt enkelt. Familjen hade det inte så gott ställt så under flera år tillverkade Leif sin egen utrustning. Bland annat tiggde han fjädrar från en charkuterist inne i Stockholm som han sedan fäste vid de pinnar som blev pilarna. Flera år senare, när han blivit Sveriges första juniormästare i bågskytte, tillverkade han återigen sina egna pilar och kunde till och med sälja dem till andra skyttar, så bra var de. Leif och en kompis tillverkade också bågar att sälja. Stig Thysell, Sverige, vann VM med en sådan båge i Bryssel 1958(då var Leif bara 17!).


När flyttade du till Upplands-Bro? Leif berättar att han flyttade hit för 49 år sedan. Det var en ren slump att det blev Upplands-Bro. Det fanns inga lägenheter i Solna och han behövde någonstans att bo. Det fanns en ledig trea med sjöutsikt högst upp på tolfte våningen på Ringvägen så jag och min dåvarande fru flyttade dit, berättade han vidare. Då var kommunikationerna in till Stockholm mycket sämre men han utnyttjade restiden till att plugga, så det fungerade bra.

Varför blev du kvar i Upplands-Bro? Utan tvekan säger Leif att det är för naturen och för att det finns så mycket trevligt folk i bygden som han blivit kvar i.

Kan du berätta för läsarna om något smultronställe eller någon plats i Upplands-Bro som betyder extra mycket för dig? Bågskyttebanan! säger Leif efter en kort tankepaus. Kanske inte platsen i sig, men atmosfären i klubben och alla minnena betyder så mycket.

Till sist Leif, hur kändes det att bli utsedd till Årets Upplands-Broare? Jag blev både glad och överraskad, berättar Leif. Det är en fin hedersbetygelse som han är stolt över. Den fina glasplaketten bor fortfarande i sin trälåda men på sikt hamnar den nog på en vägg där hemma.