Med ett tydligt budskap åker Mustafa Panshiri land och rike runt och besöker skolor och samlingslokaler för att utbilda nyanlända ungdomar i svensk lagstiftning, normer och samhällskunskap. Mustafa är något så ovanligt som en svensk polis med afghansk bakgrund.
Eftersom behovet av Mustafas klokskaper är outsinligt och eftersom hans tjänst som polis inte gick att kombinera med en föreläsningsturné med riksomfattande omfång tog han till en början tjänstledigt från polisen, men är numera fd polisman. Drömmen om att göra skillnad, det som först ledde honom till polisyrket, är nu verklighet och Mustafa har vid dags dato besökt cirka 120 kommuner på lite drygt 11 månader. Det innebär att hittills har tusentals och åter tusentals nyanlända och ensamkommande ungdomar tagit del av hans föreläsningar.
Besöket på Upplands-Brogymnasiet inleddes med en tvåtimmars föreläsning för skolpersonal, skolledning, volontärer och gode män och fortsatte sedan med en föreläsning för skolans drygt 130 nyanlända elever där Mustafa pratade dari med det 70-tal elever med afghanskt ursprung som går på skolan och vår kommunpolis Magnus Nilsson tillsammans med tolkar träffade de elever som har sitt urspung från andra länder.
På agendan stod lagar, normer, kulturella skillnader och integration. Förmiddagen hade av naturliga skäl en något annan inriktning än eftermiddagens föreläsning för ungdomarna, men sakfrågan, integration, var den samma.
Att lyssna på Mustafa Panshari är en aha-upplevelse. Han väjer inte för obekväm sanning. Han skönmålar inte. Han är tydlig och rak i sitt budskap och ställer jobbiga frågor till åhörarna. Och man känner omedelbart att här är någon som vet vad han pratar om.
Mustafa kom till Sverige som 11-åring. Familjen flydde från det talibanstyrda Afghanistan och kom till det demokratiska Sverige. Krock på så många plan att det inte fanns något som egentligen var bekymmersfritt. Kulturellt. Språkligt. Allt.
Han tar upp en så enkel sak som respekt. Vad betyder egentligen det? Helt olika saker i olika länder visar det sig. Han berättar att han när han var barn var han väldigt rädd för sin pappa, något som i Afghanistan är starkt förknippat med respekt.
Mustafa förklarar att respekt helt enkelt är detsamma som rädsla i många av de länder som de nyanlända ungdomarna flyr från. Att ha respekt för föräldrar, lärare eller myndigheter är där likställt med att man är rädd för dem.
När Mustafa som barn frågade sina klasskamrater om de var rädda för sina pappor och fick ett nekande svar var det förvirrande. Inte rädda? Betydde det att de inte respekterade sina fäder? Men klasskamraterna förklarade att "jo men viss, jag har respekt, men jag är inte rädd". Förvirrande för ett barn. Men också förvirrande för den vuxne.
Mustafa menar att detta bara är ett litet exempel på att begrepp som ”respekt” har olika betydelser i olika kulturella sammanhang och att det skapar förvirring. För om de vuxna i Sverige: lärarna, poliserna, de ensamkommande ungdomarnas gode män och så vidare inte agerar auktoritärt och sprider rädsla med hårda (ibland fysiska) konsekvenser om man missköter sig kan det felaktigt tolkas som svaghet.
-För de allra, allra flesta fungerar det ändå, de lär sig snabbt de nya betingelserna, och uppskattar möjligheten att föra dialog med vuxenvärlden utan att behöva vara rädda för reprisalier, men för några tolkas det som en sådan svaghet att respekten totalt uteblir och det är då problem uppstår.
-Vi måste bli bättre på att förklara vad vi har för krav för de här begreppen. Vad är respekt här i Sverige? Vad innebär egentligen respekt, yttrandefrihet och religionsfrihet? Vad är jämställdhet? Och vi måste vara tydliga! Men vi är lite förvirrade i Sverige i dag när det gäller de här frågorna, rädda att bli kallade rasister, så i stället framstår mycket som kravlöst, säger Mustafa.
-Och vad är egentligen integration? Är det att jag ska åka runt till ungdomarna och lära dem gilla Kalles Kaviar? Eller är det större än så? Mustafa fortsätter:
Vad innebär det att leva i ett demokratiskt land som Sverige? Vilka normer finns? Hur hälsar man på varandra? Hur länge får man titta på en flicka? Vad är ok och inte ok? Mustafa duckar inte för de problem som uppstått i samhället utan menar tvärtom att det är nödvändigt att lyfta fram frågorna, att våga prata öppet om problemen för annars kommer det att visa sig i valresultatet nästa höst.
-Vi måste våga prata om brännande ämnen och ta dialogen. Vi måste våga vara obekväma. Vågar vi inte göra det i offentligheten, för att vi är rädda för att uppfattas som rasister, är risken överhängande att "vi vågar" säga vad vi tycker i röstningsbåset i september 2018. Det har vi sett vid Brexit-valet och i det amerikanska valet.
Ett av problemen han luftar är det om ensamkommande pojkar som i grupp tafsar på flickor. Han konstaterar att problemet med att flickor blir ofredade genom att tafsas på, i badhus, på konserter, på offentliga platser, inte är nytt men att det sätt som det sker på nu, där en större grupp pojkar/unga män omringar en ensam flicka, är nytt. Mustafa är osminkat tydlig när han konstaterar att man måste våga göra obekväma kopplingar och prata om kulturella skillnader. Han förklarar också varför övergreppen sker och varför förövarna nästan alltid kommer från hans födelseland Afghanistan. Åhörarna skruvar på sig. Det är inte trevlig lyssning. Inte alls. Men vi får en ökad förståelse i varför det sker och också varför det är så oerhört viktigt att vi pratar öppet om det.
-Majoriteten är fantastiska ungdomar. Ambitiösa och duktiga. De har ett fantastiskt driv att lära sig språket och vill inget annat än att integreras. Men en liten klick är inte så. Och det är dem vi märker av. Det är de som får rubrikerna.
En öppen och tydlig dialog i det offentliga är vad han efterlyser. Först då kan vi få en förändring. Det kommer absolut inte vara friktionsfritt. Men friktionen är en del av förändringsarbetet och viktig den också. Och vi måste sluta vara så ängsliga hela tiden. Vi är ängsliga att någon ska bli kränkt av våra svenska traditioner. Vi är ängsliga att någon tar illa upp om vi säger att någon uttalar ett ord fel eller använder fel grammatik. Vi vill vara så inkluderande att vi istället glömmer bort vår egen identitet.
Som exempel visar han en bild på en inbjudan från en närliggande kommun till ett nationaldagsfirande där arrangörerna i sin välvilja vill inkludera alla och därför bjuder på Bollywood-opera, makedonsk dans och sydamerikansk musik. Supertrevligt. Men var finns den svenska kulturen undrar han?!? Besökarna med annan härkomst än Sverige har en trevlig stund men går hem med uppfattningen att det inte finns någon svensk kultur. Varför skulle de annars inte visa upp den på sin nationaldag?
Av missriktad välvilja försöker vi i Sverige vara så välkomnande att vi nästan suddar ut våra egna konturer. Helt fel menar Mustafa som anser att vi istället måste vara tydliga. Berätta om våra normer. Förklara. Först när man vet om normer och lagar kan man följa dem. Eller välja att inte följa dem. Han ger ett exempel.
-När jag kom till Sverige som 11-åring niade jag alla vuxna. Jag niade alla lärare enda till den dag då jag fick en utskällnig av min träslöjdslärare som tyckte jag var respektlös som niade honom. För mig var ju det tvärtom ett sätt att visa respekt, men då lärde jag mig den hårda vägen att så var det inte i Sverige. Jag slutade tvärt. Men tror ni att jag för den skull slutade att nia mina föräldrar och äldre släktingar? Absolut inte!
Mustafa förklarar skillnaden. I det offentliga rummet följde han den svenska normen, men hemma i sin familj följde han familjens norm. Och här kommer han in till pudelns kärna: han visste inte vad normen i Sverige kring tilltal var utan använde sig av det han visste. Först när läraren sa ifrån kunde han lära sig och först då kunde han göra ett aktivt val. Han valde att följa normen och göra som klasskamraterna men han hade också kunnat välja att fortsätta nia trots att han nu visste att det inte var normen.
-Vi måste prata om förväntningar som finns på en svensk samhällsmedborgare. Vi måste förklara att vi står i kö här i Sverige. Vi måste förklara att vi gråter stillsamt på begravningar i Sverige. Vi måste ge de nyanlända nycklarna in i samhället, de grundläggande spelreglerna. Vad de sedan väljer att göra med nycklarna är deras ensak eftersom vi lever i en demokrati och i ett fritt land, men får de inte tillgång till nycklarna har de ju inte ens möjligheten att göra ett val, att spela "spelet" på samma villkor som oss.
-Integration handlar inte om att sudda ut de svenska spelreglerna. Vi vinner absolut ingenting genom att införa speciella badtider för killar och tjejer. Det är inte rätt väg att gå. Att tillfälligt ha simskola enbart för nyanlända kvinnor är en sak, men målet måste alltid vara att de efter ett tag ska bada med både män och kvinnor. För det gör vi i Sverige. Vi ordnar inte ett bönerum för muslimska barn på skolan. Inte för att det inte är ok att vara muslim utan för att skolan är sekulär. Be får de jättegärna göra - hemma. Man kan absolut ha könsuppdelade idrottslektioner OM det är för att flickorna ska våga ta mer plats i idrottssalen. Men om man delar upp barnen för att det av religiösa skäl inte är anständigt att små flickor och pojkar svettas tillsammans i en sal är det inte acceptabelt för så gör vi inte i Sverige. Vår svenska kultur är något vi ska dela med oss av, stolt visa upp och fortsätta leva efter.
Under sitt två timmar långa föredrag hann Mustafa Panshari stöta och blöta många av de frågor de allra flesta av oss funderar en hel del kring. Och har gjort under några år. Det går inte att låta bli att tänka tanken att det borde vara obligatoriskt att ta del av hans osminkade sätt att prata om polariseringen i samhället, om vår misslyckade taktik att "strutsa bort" problemen som nu finns i samhället. Vi har mycket att lära där. En sund dialog är inte rasistisk. Att belysa problem är inte rasistiskt. Och kan man inte prata öppet om det, i det offentliga rummet, så växer problemet.
Länk till kommunens hemsida och deras text om Mustafas möte med eleverna på UBG.
Länk till artikel av Mustafa Panshari i Dagens Samhälle.
